Året är 1980. Som 23-åring åker jag tåg till Oslo för att gå på kurs i minidatorns inre värld under en vecka. Hotellet är bokat, vägen till kurslokalerna inspanade, det är söndag och jag sitter i den dåvarande förstaklasskupén, långt innan X2000 sett dagens ljus.
Mitt emot sitter en man i gissningsvis 50-60 års ålder. Han är klädd i brunaktig kostym, med väst och fluga. Flintskallig med en liten mustasch liknar han en rollkaraktär ur ett svenskt folklustspel från 1930-talet. Det finns något omodernt över hans utstrålning. Någonting, förutom det faktum att vi är i första klass, signalerar att han tillhör samhällets högre luftlager.
Tåg är en utmärkt plats för att samtala. Han frågar och jag berättar om datorernas väsen och alla möjligheter. Han lyssnar intresserat och jag berättar mera. Stegvis börjar jag fråga honom om vad han gör, varpå jag efterhand förstår att han äger en mekanisk verkstad av större mått. Han ikläder sig alltmer direktörens, farbrikörens, disponentens välfyllda rock. Det är något pompöst över honom och han glider lätt över i politiska resonemang som jag tidigt anar vara av den grövre sortens högerkaraktär.
Det är då jag tänker på Wallraff, när han förkläder sig och leker med fienden för att avslöja deras riktiga avsikter. Jag blir nyfiken på fabrikörens egna åsikter och bara för att få honom att blotta sig spelar jag med. Försiktigt indikerar jag en konservativ hållning med en tydlig klassretorik, tvärtemot mina åsikter. Jag ser i hans blick hur intresserad han blir och fortsätter tills att vi enas om att "arbetarna har alldeles för mycket att säga till om och att det var bättre förr". Den gamle direktören blir så glad och till sig att han självförnöjt utnämner mig till "en mycket trevlig ung man med sunda åsikter".
När vi kommit så långt det går och Norska gränsen rycker närmare är mitt inre överfullt av hans äckliga, inhumana, reaktionära och fruktansvärda människosyn. Jag reser mig, tittar honom rakt i ögonen där han sitter tillbakalutad och meddelar lugnt min äkta mening i det avhandlade. Hans ansikte vrider sig i grimaser, hakan faller, ansiktsfärgen skiftar. Han är utslagen, nollställd, avslöjad i sin känslomässiga dödsposition.
Lättad och nöjd beger jag mig till nästa vagn för att pusta ut.
Senare har jag funderat på om jag gjorde rätt i att vara medvetet falsk för att avslöja honom eller om det var helt moraliskt förkastligt. Händelsen tangerar det som brukar kalla brottsprovokation, förutom att något brott inte föreligger.
32 år senare är händelsen för mig preskriberad, Wallraff har hunnit blir 70 år gammal och fabrikören är avliden och jag har hunnit komma i fabrikörens ålder år 1980 då vi åkte tåg tillsammans till Norge.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Uppstigningen.
Denna dag, uppstigningens dag. Jag stiger upp något senare, närmare bestämt 3 timmar senare än andra dagar, vardagliga dagar. Det är ju uppstigningens dag.
På franska heter dagen l'ascension, vilket betyder uppstigning, som om inte alla dagar kräver sin uppstigning. Religiöst påhitt.
Uppstigen ser jag den åtta år gamla franska bilen som är ung. Hon, för jag tror att Renault Megane är en hon, väntar på ny olja, nya tändstift, den översyn som hennes tillverkare påstår att hon är i behov av. När jag läser protokollet över det som ska göras är det bara att konstatera att trots åtta år och 12000 mil är det mest kontroller som ska göras. Kontroller av tutan, att tutan hörs, att lamporna lyser, att torkarbladen är torkarblad. Jag läser och konstaterar att det som ska göras, och som serviceverkstäderna vill ha mellan 3-tusen och 5-tusen för att göra, är ringa, mycket ringa.
Skruvat.se får leverera tändstiften och Biltema har olja och oljefilter. Dags för operation, på asfalten. Avsaknaden av en lift, en hissanordning för bil, är påtaglig. Istället ålar min 55-plus-kropp runt på asfalten likt en reumatisk mask för att söka demontera de oändliga plastsköldarna som döljer det väsentliga. Sköldarna är fastsatta med skruvar som rostar, som inte går att skruva, som endast kan bekämpas med våld, med borrmaskin, med bågfil. Ett krig utkämpas på hemmets asfalt. Det står mellan Renault och mig, och jag är starkast. Med kroppen platt och ansiktet monterat nära katalysatorn får jag fast sköldarna med buntband, små utomordenligt bra små plastband som sammanfogar allt.
Efter operationen ska min kropp resa sig, uppstigningen, l'ascension, från asfalten till lodrätt läge. Jag märker inget. Fokuset att få Megane i stridbart skick är total.
Någon timma senare och ett antal pust och stön kombinerat med lätta förbannelser över franska ingenjörers idéer för montage är hon klar, redo för att rulla 3000 mil ytterligare, utan att någon serviceverkstad lagt sin hand på hennes servicebok.
Som belöning denna soliga uppstigningsdag avsmakar vi 2010 års egna vinmakeri - Vallée Verte 2010 Rosé.
Smaken känns igen. Karaktärsfull är en snäll och välvilligt inställd kommentar, från mig själv. Sambon fattar Schweppes för utspädning.
Med utsikt över den åtta år gamla franska bilen läppjar jag brygden i solen. Efter läppjandet upptäcker jag det läskande i drycken och efter läskandet är det alldeles uppenbart att drycken stiger åt huvudet, uppstigningen, l'ascension, naturligtvis.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Jag blir så glad.
Efter att ha sett kvällens Uppdrag granskning sprider sig en varm glädje i mitt sinne. Det är glädjen av att vara fri från religion - religionsfri.
Jag är glad över att inte vara konfirmerad, inte gå i kyrkan inte läsa vare sig koranen eller bibeln, inte bete mig som på medeltiden, inte betala kyrkoskatt, inte lyssna på vare sig präster eller imamer, inga missionsförbund, livets ord, jehovas vittnen eller andra religiösa förvirringstillstånd fulla av begränsande hämningar. Tack Uppdrag granskning för påminnelsen om värdet av att vara fri, fri från religioner.
Jag blir så glad.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Sluten cirkel.
Det är tradition i femte republiken att den nyvalde vid sitt tillträde ska färdas genom Paris i en öppen bil, en bil där presidenten kan stå upp och vinka till medborgarna. Naturligtvis ska det vara en bil tillverkad i Frankrike. Nåt annat vore omöjligt.
Det började med att de åkte Simca, som ju inte existerar längre. Men år 1974 tog sig Valéry Giscard d'Estaing friheten att välja en Citroën DS, som vi i Sverige ofta kallar paddan.
1982 var det dags för François Mitterrand att inta Elysée-palatset och i och med detta uppgradera till en Citroën SM som hade motor från italienska Maserati.
14 år senare får samma Citroën SM göra tjänst ånyo när Jacques Chirac år 1995 installeras som fransk president.
2007, när den energiske Nicolas Sarkozy vinner över Ségolène Royal, blir det färd i en mycket speciell Peugeot 607, som förlängts och fått taket avhugget i aktern.
Så är vi framme i nutid när François Hollande idag gjorde allt som en ny president ska göra. Hålla tal, åka till Elysée-palatset och skaka hand med Sarkozy som lämnar hand i hand med hustrun Carla Bruni. Den okända soldatens grav ska åter besökas och tal ska hållas och premiärminster ska utses. Allt på en dag. Och inte nog med det. Ikväll är det middag med Angela, snälla fru Merkel, i Tyskland. Puh. Vilken tur då att han får åka nya fina Citroën DS.
Så var cirkeln sluten. Liksom Giscard d'Estaing valde Citroën DS 1974 valde Hollande också Citroën DS, med en femma i tillägg.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Vindkraften.
Det är nu nära nio år sedan som garagetältet förvärvades. Det var samma dag som Anna Lind brutalt mördades på varhuset NK i centrala huvudstaden. Jag minns det eftersom jag på vägen till garagetältförsäljaren hörde allt i polisradion i bilen. Rysligt.
Sedan dess har det 7 gånger 3 meter rejäla garagetältet hyst den vita Citroën 2CV. Som golv har Biltemas enkla presseningar tjänat och några kvarvarande brädor har fungerat som förstärkning på dess tak när vinterns snömassor belastat tungt.
Rådet från försäljaren av garagetältet var att förankra tältet väl i marken, med armeringsjärn, för att förhindra att tältet blåser bort när de höstliga vindbyarna tar i. Och nog har jag kollat alla ameringsjärn och förankringar liksom flera är de höstkvällar när metrologen pratat om stormar, som jag tittat ut med jämna mellanrum bara för att förvissa mig om att garagetältet står kvar, att det inte har blåst bort. I snart nio år har det hållt sig på den plats det anvisats. Ingen vindpust har fått tillräckligt fäste. Inte förrän idag.
En majdag skulle det alltså ske. Utan förvarning och så långt från höststormar det går att komma. Då skulle det ske. När jag med bilen närmar mig hemmets trygga vrå ser jag på håll något som inte stämmer. Bilden av hur det sett ut i nio år är förbytt. Nåt stort och grått, liknande ett garagtält, ligger över trädgårdshäcken, halvvägs på väg in till grannen, upp och ned och på väg ut mot gatan. Ett garagetält. Mitt garagetält.
Det är i stunder som dessa som arbetsklädselns vita skjorta och svarta lågskor med blixtens hastighet förpassas till avgrunden för att den redan lite svettiga tröjan och den praktiska västbyxan, som tål allt, ska bekläda kroppen. Jag ilar, med en enda tanke i huvudet - att förhindra att tältet far iväg vidare med de kraftiga vindbyarna och skadar någon eller kommer ut på gatan. Hela jag fokuserar på en enda sak. Räddning.
När garagetältet gav sig iväg tog det med sig en bandsåg, en cykel, några skyfflar och lite andra mindre detaljer som nu låg utspridda. Kvickt samlade vi samman allt och kunde konstatera att tältet hade kilat fast sig själv mellan eken och grannens häck. Det kunde svårligen fara vidare, varför all kraft kunde koncentreras på hur tältet skulle återbördas till sin ursprungsplats.
Med list och kraft och en stunds tur när vinden tillfälligt avtog lyckades vi få tillbaka tältet i rättvänt läge, om än med några skavanker. Armeringsjärnen på plats för att säkra läget. Nu kunde adrenalinet sjunka undan. Den akuta faran var över. Tältet var intakt och framförallt hade ingen kommit till skada.
Några mindre reparationer av rep och några tillbakaböjningar av stag fick allt att se ut som om inget hade hänt. Och det hade det ju inte heller. Det var ju bara vindkraften som visade sig.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Bortvalet inför skiftet.
Front National och dess ledare Marine Le Pen fick många röster i det franska presidentvalet härförleden. Från att ha kommunicerat tydliga rasistiska budskap gjorde Marine nu allt för att tvätta bort det gamla arga beteendet och istället framstå som förnuftig och klok samtidigt som agget riktar sig mot de gamla vanliga politikerna och främst mot Sarkozy, som ville förändra. Marine lyckades.
Men Marine var inte ensam. Många fler ville ha bort Sarkozy. Det var ett bortval.
Marines svenske motsvarighet heter Jimmie och gör liknande försök, vilket avspeglar sig i väljaropinionen. Det är alla andra politiker som avstånd ska tas ifrån. Det är bortval.
Socialdemokraterna gjorde allt för att välja bort Mona Sahlin. Så pass desperata att de i rena farten valde Juholt, som de bara var tvungna att välja bort snabbt. För tredje gången sedan Göran Perssons tid har de en ny ledare, vars främsta tillgång uppenbarligen varit tystnaden. När han börjar synas och höras rasar opinionssiffrorna igen. Den övergripande S-kurvan är tydlig.
Att S-kurvan råkar sammanfalla med inflationskurvan i Sverige är ett iakttagande vars kausalitet ej är belagda. Men nog är det märkligt.
Vad gäller C, FP, KD och V krävs ingen större ansträngning för att konstatera att stadsbönder, betygskramare, gudstroende och arga kommunister inte når någon framgång. Såväl bönder, betyg, gud och kommunister har passerat bäst-före-datum.
Miljöpartiet har lyckats med en kombination av att vara udda kontra vanliga politiker och samtidigt fokusera på en enda sak, miljön. Detta luddiga ord i vilket allehanda åsikter kan samlas och döljas.
För övrigt är inte Sveriges kurvor unika, vi är inte ensamma om dem, världen är global. Vi kan se på det som varit och som aldrig kommer igen, inte i samma form, inte på samma sätt. Det som har varit, har varit och det som är det är, precis som det som ska komma kommer att komma.
Och där står vi inför ett uppenbart skifte till något nytt, något som ännu inte har ett namn, ett begrepp, en ny tid med nya generationer som har nya förutsättningar och helt andra fundament att stå på.
Inte konstigt då att det i skiftestider blir mycket bortval. Visonen om det nya syns ju inte.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Två länder samma världsdel, slående olika.
En veckan innan hade de klöst varandra ordmässigt på bästa sändningstid i nära tre timmar inför det franska folket. Nicolas Sarkozy förlorade väljarnas gunst med en hårsmån. Hans kombatant blev som genom ett trollslagg ny president i republiken med stort R.
Nu, den 8 maj, var de bägge så eniga som aldrig förr. Som kopior av Dupontarna, med endast slipsens blåa nyans som skillnad, vandrade de sida vid sida mot Triumfbågen, lade ned kransen, hedrade den okände soldaten under Trikoloren fladdrande lätt i vinden. Borta var i olikheterna trots att de åkte nedför ett majestätiskt tomt Champs Elysées i varsitt fordon. Republiken, som en konsekvens av ett barbariskt krig är deras gemensamma plattform. En plattform de delar med folket.
Plattformen sträcker sig genom Europa, en bit in i Danmark, men tar sig inte över Öresund. Där, på andra sidan sundet, utanför Europa, där minns de inte fredsdagen. De manifesterar inte de klassiska glädjescenerna på Kungsgatan i huvudstaden. Där går den enande kraften förbi, fastnar inte, märks inte. Med oberoendet som största tillgång uteblir de enande krigen.
Istället tar sig det skandinaviska mittriket för med att deklarare Strokedagen den 8 maj.
Jag finner denna skillnad slående.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Skiften tar tid.
Jag vaknar upp till journalistiska underverk. Någon på Sverige Radio formulerar sig "De frilansande piloterna får själva betala sina sociala avgifter, trots att ersättningen är lägre än vad den skulle ha varit om de blivit fast anställda."
Puh. Röran och otydligheten är komplett.
Jag hör den underliggande tesen att det är farligt att inte vara anställd. Det är inte bra att vara frilansande. Alla ska vara anställda på fabriken i brukssamhället oavsett om kunder finns eller ej. Det är den gamla idén med produktionsorientering som tittar fram. Planekonomins femåriga bestämmelser där ett visst antal bilar ska produceras oavsett efterfrågan. Ett mentalt läge där eferfrågan inte finns som ord.
Bakgrunden är att även de som kör flygplan har kommit på att man faktiskt kan kontraktera personal att utföra arbetsuppgifer, som att flyga ett flyplan, utan att livstidsanställa. Det går faktiskt att hyra en pilot som kör flygplanet, som oftast är en Boeing 737, från Stockholm till Paris. Den piloten kan dessutom nästa gång köra ett flygplan åt något annat flygbolag. Dynamik och flexibilitet uppstår. Precis som på vilken annan arbetsplats som helst. Att flyga är inget speciellt, längre.
Naturligtvis leder det till konvulsioner i ett frälse, som i SAS fall kostar 1 miljard i förlust varje kvartal. SAS har nått den nivå där det förmodligen inte ens går att sälja till någon annan. Staterna, och därmed vi ,skattebetalande medborgare, sitter där med Svarte Petter och får ta avvecklingskostnaderna.
Få ser att vi är i skiftet där vi går från att vara ett företag med många anställda till många företag med en anställd med fokuset är att tillfredställa kundens efterfrågan.
Skiften tar tid.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Glädjebesiktning.
När klockan var några minuter över nio kommer tandsköterskan ut i väntrummet och på bästa södermalmsmål förkunnar att tandläkaren är på ingång - Han håller på och snurrar efter parkering. Någon minut senare dyker han upp. Det är två år sedan vi sågs och då han sa Vad springer du här för? - syftande på att tänderna var i topptrim.
Medan tandläkaren klär om passar södermalmstandsköterskan och jag på att titta på de två år gamla röntgenbilderna där vi båda kan konstatera att de där amalgamfyllningarna som den hårdhänte tyske tandläkaren utförde för cirka 40 år sedan fortfarande håller. Hon berättar lite försynt att de nya materialen inte alls är så hållbara. Jag tänker på att miljökramarna lyckats ta bort något bra, i liten mängd, som ersatts med något mindre bra, i stor mängd. De nya materialen måste ju bytas ut oftare.Ett nollsummespel.
När så tandläkaren med andan i halsen sätter sig på sin stol frågar han om hur jag har det med korrosionen, syftande på amalgamfyllningarna, varpå min hjärna genast tänker på rost och svaret lika genast levereras med att jag har inte rostskyddat käften. Vi är, som man säger, "on speaking terms". Så fortsätter hela undersökning.
Med södermålet i högsta hugg kastar tandläkaren och tandsköterskan käft med varandra. Jag bara måste skratta och lyckas få till en stråle saliv som drar rakt upp och in i den bländande lampan. Det fräser. Skratten fortsätter och innan någon av oss vet ordet av är allt klart. Jag har till och med fått några tips och råd och hela kalaset kostade 450 kronor inklusive ett utskrivet protokoll och med en hälsning från tandläkaren - om alla hade såna tänder som du har kunde vi lika gärna stänga det här stället. Vi ses om två år.
För andra dagen i rad denna vecka går jag med glädje från en besiktning.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Glädjebesiktning.
På parkeringen utanför besiktningshallarna flockas bilar av alla slag med förare i spänd förväntan på när den röda displayen ska förkunna registreringsnumret som ger klarsignal att bege sig genom porten in mot avrättningsplatsen. Somliga ses oroligt gå runt sina bilar för att kontrollera ljus, blinkers, rycka i säkerhetsbältena, sätta sig, för att nån minut senare åter ta en tur runt bilen för att kontrollera att allt är bra.
Men det är ju bara en besiktning av en bil.
Denna måndag i maj placerar jag mig bland de nervösa förarna, med min Citroën 2CV. Från min utsiktsplats ser jag hur besiktningsmännen spanar ut mot parkeringen och fastnar med blicken på den lilla franska skönheten lackerad i kulören Bleu Tropique. Jag undrar om de kivas om vem som ska få äran att besiktiga min bil.
Så, den röda displayen med registreringenumret visande till port 1.
En kille morsar och tittar och säger - Oj, en sån här. Samtidigt får jag syn på besiktningsmannen Daniel, som gjorde en fantastisk serviceinsats av sällan skådat slag för flera år sedan vid besiktning av en av mina andra bilar. Den upplevelsen ledde till ett blogginlägg som Bilprovningens huvudkontor läste och refererade internt i personaltidningen. Daniel blev höjd till skyarna och nu fem år senare känner vi fortfarande igen varandra.
Dagens besiktningsman ropar - Du, hur får man på halvljuset?
Daniel och jag forsätter prata om hur jag skulle kunna polera upp strålkastarhållarna och hur snygga de runda strålkastarna är jämfört med de rektangulära.
Besiktningsmannen ropar igen - Du, hur får man i ettan? med tillägget Det är nog bäst du är med och hjälper mig.
Bromsproven går bra både bak och fram och som vanligt glöms handbromsen bort, då den tar på framhjulen och de flesta besiktningsmän kommer på det först efter att de kollat bakbromsarna. Att backa i besiktningshallen är något som inte förekommer.
För att komma upp på fordonsliften får min besiktningsman hjälp av en kollega för att inte köra snett och vid sidan av. Puh, bilen är på plats. Dags att hissa. Vi samtalar om hur tunna bromsrören är och vad konstigt att stötdämparna ligger ned. Allt går som en dans och jag frågar hur vanligt det är med Citroën 2CV i besiktningshallen. Besiktningsmannen säger att det är den andra han sett på ett år, varpå han tillägger att han hade en Trabant för någon tid sedan. Men den var mycket sämre än en Citroën 2CV, enligt honom.
Vi tar en tur runt besiktningshallen och jag får visa var reglagen för tutan, vindrutetorkarna och vindrutespolningen finns. Framme vid avgaskontrollen står det klart att den franska skönheten är undantagen, men för skoj skull kollar vi ändå och finner att CO-utsläppen är låga, riktigt låga, varpå jag föreslår att miljöklassa bilen.
Med ett kör försiktigt tackar han mig och jag honom och ännu en glädjande besiktning på Bilprovningen har jag upplevt.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Nästa
Kalender
